[Originally posted by Anders Karlsson]
Nu i helgen gick ännu en jämngammal kompis hastigt bort. Sånt sätter saker och ting på sin spets, sånt ger perspektiv, sånt påverkar och stämmer till eftertanke…
Det var en tuff jobbvecka både före och efter årets funktionärsmöte 14-15 november. Som vanligt var det lika roligt att se folk dyka upp från olika delar av landet, numer även i allt mer varierande samåkningskonstellationer. Och Skuggebo låg precis lika vackert inbäddat i dimman vid Rusken som det så ofta gör, om än i sviterna av en större ombyggnad. Men trots givande diskussioner och gryende idéer om arbetsgrupper för att få fler engagerade i verksamheten, så växte insikten sig allt starkare på vägen hem – jag känner inte igen mig i verksamheten längre…
När jag började i klubben 2006, så åkte jag på i stort sett varenda träff jag kunde hitta och hade tid för. Jag mötte fler och fler av er medlemmar ute i distrikten, och fick en liten bit av Sverige serverad på varje träff tillsammans med mycket tjôt, snack och skoj. Den enkla, simpla gemenskapen över en korv eller kaffe i skogen är det jag värdesätter mest i klubben, och det är den slags gemenskap och välvilliga inställning jag saknar mest i både funktionärsarbetet och diskussionerna på klubbens forum.
Jag har aldrig hört någon ta till kraftuttryck på träff, förutom möjligen om tummen kommit i kläm i winschen. Jag har aldrig hört personpåhopp, mer än möjligen någon pik om att all plast fortfarande är intakt efter skogsturen. Jag har aldrig hört någon missunna någon annan att man kommit över ett hinder eller misstrott någon om att det verkligen skett. Men det händer ideligen på klubbens forum och i funktionärsarbetet.
Hur kommer det sig? Har organisationen överlevt sig själv? Ska det verkligen vara såhär? Vill DU ha det såhär?
Oresonliga krav
Under hösten upphörde tidigare Köp & sälj på hemsidan, vilket startade livliga diskussioner. Trots att upprinnelsen bara var en handfull klagomål från användare, om än i form av mustigt formulerade mail med kraftuttryck till bl.a. ordförande och sekreterare, så nådde stormen i vattenglaset snart full orkanstyrka och tvingade fram en nödlösning i forumdelen, som inte alla av oss tyckte var så lyckad. Varför så bråttom? Är medlemsskapet en rättighet till och ett avtal om gratistjänster? Ska krav och förväntningar verkligen vara så höga i en idéell förening? Vill DU ha det såhär?
Misstro
Det saknas regler och anvisningar för mycket i klubbverksamheten, och det är en av styrelsens uppgifter att ta fram sådana under innevarande klubbår. Men det är skillnad på att ha siktet inställt på ordning & reda och att ha retroaktiva förväntningar på redan utfört arbete. Och det är skillnad på harmlöst småskvaller i buskarna och briljanta analyser baserade på rykten och skitsnack om ”oegentligheter” och ”tillskansade medel” i den ekonomiska redovisningen av sommarmötet i Ulrika 2009, som skapade det drev i och runt styrelsen som till slut fick träffansvarige eldsjälen Gunnar Larsson att hoppa av som klubbens webbmaster. När sedan funktionärsmötet i diskussionerna kring redovisningen om ekonomisk uppföljning nu fått konstaterat att ”..det slutligt slogs fast att Östgötagänget skött både sig själva och sommarmötet bra”, så är det väl bara som ordförande att be Gunnar om ursäkt å styrelsens vägnar…
Omöjlig uppgift
Misstron, oresonligheten jag beskrivit ovan tillsammans med den raljerande, ifrågasättande attityd jag mött hos vissa i styrelsearbetet där t.ex. min och andras föreningserfarenheter avskrivs om ”anekdoter” har fått mig till insikt: livet är på tok för kort för att spilla bort på trams och tjafs!
Jag hoppas innerligen att en ny styrelsesammansättning kan få till bättre överensstämmelse mellan gemenskapen man möter på träffarna och funktionärsarbetet – jag ställer min plats som ordförande till förfogande när Rover Land 4-09 gått i tryck!
Anders Karlsson
